Skrivet av Orientalista-Sabina, Söndag 7 mars 2010 kl. 16:58
"Jag kan aldrig få för mycket orientaliska rytmer i mitt liv" sa jag och svarade ja på inbjudan till att hänga med på
orientalisk konsert på Konserthuset ikväll. Helgen är intensiv.
I fredags var jag (som vanligt) på Re:Orient; Dansade tills knäna började ömma och tittade på fina fina dansvänner som uppträdde på scen.
Igår hade en kompis födelsedagsfest i en charmig källarlokal i gamla stan och även om jag inte hade tänkt uppträda trots att festen hade "spontana uppträdande" som tema så tog jag ändå med mig en dräkt - utifall att... Och när ägaren inledde kvällen med att berätta om källarens historia och bland annat nämnde att det hade varit orientalisk klubb där på 60-talet - ormar målade på väggarna och magdansöser som uppträdde - sa det sig själv: Dansa skulle jag. Och dansa gjorde jag.
Och idag har jag varit i dansstudion sedan elva imorse. Nybörjarklass, saidiklass och snart fortsätter det med persisk dans. Och så konsert senare ikväll då som sagt. Tur att det är måndag imorgon och "sovmorgon".
På festen igår kväll var det en kille som erkände att han hade svårt att veta hur han skulle titta på magdansöser. Som väluppfostrad svensk ska man inte blänga på kvinnors bröst eller höfter, ändå är det dit blicken dras när han ser orientalisk dans. Och hur känner jag som dansös för det? Vi jämförde med bandet som just då spelade och jag undrade hur han tittar på dem; Vi kom fram till att blicken dras dit där det händer något - han tittade på sångerskans ansikte och på pianistens händer. Och därför då också på bland annat(!) dansösens höfter och bröstkorg eftersom det är "där det händer". Och det kan man ju bjuda på, eller hur?
