Tio år som magdansös

För tio år sedan bodde jag i Marocko då min dåvarande man jobbade på ett svenskt företag där. Jag fördrev dagarna mest med att jobba vid datorn, fika med vänner och gå runt på marknaden. Lite sporadiskt skrev jag även dagbok, och så här står det den 3:e maj 2001:

Oj, vad det händer grejer. Var på magdanskurs, och det ska jag försöka fortsätta med. [...] Jag tror jag hade lätt för det, eller så var det lätt. Det i alla fall inga problem att hänga med i rörelserna. Nästa vecka ska jag nog lura med mig de andra svenska tjejerna. Faktiskt riktigt kul att få skaka på höfterna. Det var som på danslektion igen, fast inte alls lika ansträngande. Jag blev knapp svettig, men inte heller uttråkad för det var inte mycket traggla rörelser. Det dansades.

Det är alltså otroliga tio år sedan. Tio år sedan jag följde med Claude till sportklubben strax utanför stan där ett gäng ambassadörsfruar hade bokat in en magdanslektion med en lokal dansös. Jag var yngst i klassen och förstod inte många ord av vad läraren sa eftersom alla utom jag pratade franska. Men jag hängde med ändå, minns tydligt att vi med en gång lärde oss drop ´n Kick och jag kan fortfarande nynna på låten som vi gjorde koreografi till.

Jag hann bara gå några lektioner innan jag tyvärr tröttnade på lärarens divalater (kunde bland annat komma försent upp till en timme). Och när ambassadörsfruarna hade gjort sitt första (och kanske sista) uppträdande på en privat fest blev det inga fler dansklasser.

Några månader senare skrev jag en krönika där jag bland annat konstaterade det här:
Även om man nu pratar om magdans så är det magen som känns som det minsta problemet när man står där med ena foten på tå och armarna i vädret. Det största arbetet görs av höfterna; framåt och bakåt, cirkulera i åttor och det klassiska smådarret.

Jag har lärt mig mycket sedan dess och självklart har även min syn på dansen också växt och förändrats. Men det var uppenbarligen ett frö som såddes i mig eftersom jag visste att jag ville fortsätta med det, dock hade jag nog aldrig kunnat gissa att jag nu tio år senare skulle ha kommit så långt att jag till och med är lärare. Och fortfarande har jag så otroligt mycket kvar att lära mig, det här är bara början.

Kommentarer

T.

Tisdag 3 maj 2011 kl. 22:41

Helt underbart! Som man säger - You don´t stop dancing from growing old, you grow old from stopping to dance..Det här är bara början, we aint seen nothing yet :)

Skriv en kommentar!

Vänligen respektera vedertagen nätetikett.

Kommentar:


Namn:

E-postadress:

Är du en orientalista? Klicka på logga in högst upp för att just logga in eller registrera ett nytt konto här.