På stipendieresa i Kolkata

Julia och Billie med dansläraren Veronica Tjerned från DADA.

Va!!? Ett stipendium för två månader i Indien från Den Asiatiska Dansakademin, helt dedikerade till studier av kathak och tabla! Jag hade ju precis i mitt inre önskat att kunna ägna sommaren åt indisk dans och musik - här fanns en chans. När jag senare blev utvald kändes det fantastiskt, som en gudomlig nåd som äntligen skapat ett utrymme för min kreativitet och mina dansdrömmar. Det behöver nog knappast nämnas att jag var riktigt laddad när jag, Julia, min medstipendiat Billie och vår danslärare Veronica Tjerned var på väg till den indiska sommaren för hårdträning.

När vi klev av vårt väl luftkonditionerade tåg i Kolkata och möttes av 45 graders hetta med massiv fuktighet blev vi alla chockade - det dröjde inte mer än tio sekunder innan svetten rann längs hela kroppen och kläderna blev dyngsura. Det kändes helt absurt. Vi tittade runt, alla människor var i samma situation och Debashishji, vår rytmik- och tablalärare som kommit för att hämta upp oss verkade lugn och sa att detta var normalt. Han ordnade en taxi och vi landade hemma hos hans familj i musik och dansrummet. Det första man skådar när man tittar in där är ett stort altare som täcker en hel vägg med målade porträttbilder på hans tablaspelande pappa och diverse tablagurus. I mitten av dem alla finns en stor bild på elefant och turguden Ganesha. Debashishjis tunna och gamla mamma, var inne i rummet och med stor värdighet utförde hon sin dagliga morgonpooja (dyrkan) då hon offrar blommor och sötsaker till alla personligheter på altaret.

Nu i efterhand ser jag det som att det var i denna var första stunden som vi gick igenom en portal och entrade ett alldeles eget universum av tabla och kathak. Trots att vi kommit från andra sidan jordklotet fick vi nu exklusivt tillträde till indisk musikalisk urkunskap. Även vi var nu länkar i en kedja av gurus (läromästare) och elever.

För att kunna bli dansare,  musiker eller sångare i någon av de klassiska indiska konstformerna måste man haft den goda turen att stöta på en guru som kan förläna kunskapen. Relationen mellan guru och elev anses vara helig och ibland djupare än banden till ens fysiska familj. Gurun ger inte bara kunskap utan även de välsignelser som anses vara avgörande för elevens utveckling. Eleven å sin sida bidrar med trofasthet och en ödmjuk och tjänande attityd. Både mästare och elev behöver tonvis och åter tonvis med tålamod. Det krävs tusentals timmars övning att bemästra dessa konstformer.

Hur skulle vi som kom från Sverige kunna leva upp till denna relation mellan guru och elev och vad skulle vi egentligen kunna tillgodogöra oss på endast en sommar? Helt plötsligt kändes två månader kort. Ja lite spänd var jag faktiskt. Men Debashishji har en aura av värme och enkelhet som gjorde att vi inte kunde annat än att slappna av. Vi förstod att relationen guru och elev omsyras av en enorm omtanke och hjärtlighet.

Debashsishji som är en första klassens rankad tablaspelare i Indien berättade för oss att han själv började lära sig tabla när han var två år av sin far som också var tablaspelare. Fadern och modern hade bestämt att han skulle blir proffs redan innan han föddes, så hela hans barndom kretsade kring inlärning av tablan. Pappan hade uppfunnit en egen specialpedagogik för en så pass ung elev. Genom att kallade de olika ljuden på tablan vid indiska sötsaker gjorde han undervisningen mer attraktiv för en tvååring. Från sin senare tonårstid och femton år framåt uppskattar Debashishji att han att han har lagt ner cirka sju timmars övning per dag! Detta ofantliga offer han gjort för att kunna bli den musiker han är idag är lätt att glömma bort i och med hans lättsamma och ödmjuka framtoning.

Vi fick ett veckoschema av Veronica, med en klass var dag i något av ämnena kathak, tabla och sång. Hon förklarade att en kathakdansös är väntad att ha kunskaper i både tabla och sång. Så vi körde igång. Det var mycket nytt att ta in eftersom varje ämne kommmer med ett gediget och eget musikaliskt system. Efter en månad var vi båda stipendiater ganska rejält trötta över att ha tagit in så mycket nytt material. Ibland strejkade hjärnan med både kortslutningar och upphakningar.

Våra två andra lärare Mitthulji (kathak) och Ashishji (sång) har liknade bakgrunder som Debashishjis med musikalitet som går generationer tillbaka i familjen.

Mithulji är en fantastisk vacker och begåvad dansös i trettioårsåldern som tillsammans med sin make driver Rythmosaic dance company i Kolkatta,. De har även en dansskola med utbildningar i både indisk och västerländsk dans. På hennes dansskola träffade vi unga indiska dansare som var mycket entusiastiska och förväntansfulla att få lära sig danser som balett, jazz, modernt och stepp, förutom kathaken så klart. Det var väldigt fint att träffa dem. Även om vi inte hade tid att umgås så mycket så känner man en samhörighet dansare världen över. Dans är ju så härligt och kul oavsett om det är Indien, Sverige eller någon annanstans på planeten.

Farten på Mithuljis dansskola var hög och det var verkligen skönt när Veronica och Debashishjis lektioner i rytmik och fotarbete kom för det var ett mer humant tempo och man hade chans att faktiskt landa i rörelserna. I ärlighetens namn så är det mycket av det som vi lärde oss som börjar landa i mig först nu när jag varit hemma i Sverige en månad. Vi båda, Billie och Julia, har också haft chansen att göra varsinna små uppträdanden med det vi lärde oss under denna tid som stipendiater i Kolkatta och det känns ju väldigt kul att komma ut ur garderoben efter en intensiv och stark inlärningsperiod.

Ett första steg är taget och jag har definitivt fått mersmak. Både tablan och kathaken är utmanande men det är många olika delar av ens varande som blir stimulerarde genom dem; rytmik, smidighet, teatraliskhet, andlighet, matematik och melodisinne.

Vad jag personligen älskar hos kathak är att den har graciösitet i klass med balett men kraft i dess fotarbete i klass med vissa afrikanska danser. Från ett indiskt perspektiv beskrivs det som Gudinnans och Gudens kontrasterande men kompletterande egenskaper mjukhet och hårdhet. Kathaken kan både dansas med glimten i ögat eller med största andliga seriositet. Tablan är likaså mycket speciell för att trots att det är en trumma så har den förutom rytmiska egenskaper även melodiska. Man kan höra många olika sorters ljud i den som till exempel mystiska, dova, träiga, klang och väna.