Orientalista - Reflektioner

Bilder från Cairo by Night 2015

kontakt@orientalista.se () — s�n, 8 Nov 2015 13:41:00 GMT

Höstlov för grundskolorna brukar betyda extra mycket danskurser och shower för dansskolorna. I Stockholm till exempel, arrangerades tredagarsfestivalen Cairo by Night med utländska gästartisterna Zahra och Raed Abd ElGhany. De bjöd på orientalisk dansshow och fick sällskap på scen av flertalet svenska och finska dansöser.

Kvällen inleddes dessutom med en magdanstävling där Lina, som vi intervjuat tidigiare, korades till vinnare.

Assala Ibrahim på besök i Sverige

kontakt@orientalista.se () — s�n, 1 Nov 2015 15:14:00 GMT

Det var fint gästbesök i Stockholm den här helgen då Assala Ibrahim (irakisk rom, just nu bosatt i Schweiz) kom till stan för både show och workshop. Förutom El Kawliya med Assala själv bjöds det på orientalisk dansshow med en massa fina dansöser.

ATS® Flash Mob 2015 i Sverige

kontakt@orientalista.se () — l�r, 17 Oct 2015 15:00:00 GMT

Förra helgen var det ATS®-flash mob runt om i världen och så här såg det ut i Sverige.

Göteborg

Stockholm

Malmö

Stockholm Sangeet Conference med öppen scen på Stallet

kontakt@orientalista.se () — l�r, 17 Oct 2015 10:15:00 GMT

Sangeet betyder musik på sanskrit, och är ett samlingsnamn för all form av indisk musik. Vad som utgör indisk musik (och dans) är ibland enkelt att definiera - följer musiken en klassisk raga, en uppsättning regler för komposition, är det troligtvis det.

Men hur hanterar vi begrepp som modern sydasiatisk dans, där vi tar en konstform och använder den i ett nytt sammanhang? Vad i dansen gör den sydasiatisk? Detta var en av frågorna som togs upp på det panelsamtal på konferensen som jag besökte, liksom hur koreografer ska hantera det faktum att många av elementen i indisk dans inte bara är dekorativa, utan även bär med sig en symbolisk mening som inte nödvändigtvis behöver vara den som avses. Frågorna var av en sort som inte har ett tydligt svar, och det var intressant att höra tankar om detta.

På kvällen var det dock slut på analyserandet: Stallet hade öppen scen med indiskt tema, och fokus låg på traditionell konst. Sydindisk dans följdes av kathak, musik, och andlig sång.

Alla filmerna från Sangeet Conferense finns på YouTube

Iranska Filmfestivalen 2015

kontakt@orientalista.se () — m�n, 12 Oct 2015 22:17:00 GMT

I en teokrati är samhällskritiker kättare och gör klokast i att linda in sin kritik i poesi lika tjock som en ayatollahs skägg. Det var kontentan av Amir Jafaris svar på frågan om hur slutet på hans film "13" skulle tolkas: om samhället kritiseras för öppet, riskerar till slut hela systemet att ifrågasättas. Det är i sådana situationer som politiken slutar vara abstrakt och blir påtaglig. Författaren som inte kan skriva det de vill, regissören som inte kan skapa den film de vill.

Som icke-kunning om iransk kultur blir det ytterligare ett lager att tränga igenom. Eftersom filmerna är gjorda för en iransk publik är mycket av det som visas obegripligt i betydelsen att signifikansen av det som visas går mig helt förbi. Detta är väntat, och även om det ställer till det i samhällsdokumentärer så var det bara att acceptera att en fullständig stormflod av intryck swooshade förbi över huvudet på mig. Det hör till charmen med dessa filmfestivaler att utsättas för upplevelser av nya slag.

Men ovanpå detta kommer den iranska staten och slänger in ett till hinder: det regissören vill säga kan inte sägas direkt, utan måste döljas mer än vad konsten kräver. Av stormfloden av intryck hade tidigare bara en rännil nått mig. Efter att ha passerat detta hinder återstod bara droppar.

Bra och sevärda droppar, dock. Filmfestivalen var helt klart värd att gå på: obegriplig, bra och stundtals obegripligt bra.

Iranian Ninja

(Dokumentär, 2014, 30 min) Vi får följa en grupp kvinnor som alla utövar ninjutsu, och träffa Khatereh Jalilzadeh, den första kvinnan i Iran som professionellt utövat sporten. Det var när jag såg den här filmen som jag insåg att jag bara förstod hälften av det som visades. Vi får veta att kvinnornas familjer ofta inte ser ninjutsu som lämpligt för kvinnor, och får veta att Khatereh utövar den för självförsvar. Men där tar det slut - mycket av hur det kvinnorna lär sig påverkar dem lämnas osagt. Har Khatereh fått användning för ninjutsu som självförsvar? Hur ser staten på dessa kampsportsklubbar?

Chelleh

(Drama, 2015, 17 min) Yahya har tillbringat 40 dagar med att memorera Koranen i sin fängelsecell där han sitter som straff för en misshandel. Som belöning får han tolv timmar i frihet. Han tillbringar dem med att skaffa mat till sin fattiga familj genom att skjuta duvor.

Chelleh visade sig vara en riktig sleeper hit. Den lyckas förmedla en känsla av börda, och då inte bara genom Yahyas och hans familjs ansenliga kroppshyddor, utan sättet på vilket man ser att alla rörelser är jobbiga. Filmen är i stort sett utan dialog och presenteras med begränsade färger, vilket bara förhöjer känslan av Yahyas utanförskap när han och hans son går omkring i staden och skjuter duvor, till synes utan att uppmärksammas av någon annan invånare.

Precis som "Iranian Ninja" visste jag att mycket av Chelleh gick mig förbi, men den levererade tillräckligt för att jag var tacksam över att inte behöva ta dess fulla tyngd.

Seven Regards

(Dokumentär, 2013, 14 min) I staden Shahrud hör det till nyårstraditionerna att en grupp lärda skriver sju verser från Koranen med saffransbläck i skålar. Av de fyra filmer jag såg var denna den som var enklast att förstå - främst för att den börjar med en rullande text som förklarar hela filmen. Efter att vi på så sätt har klarat av all handling, berättande, innehåll och liknande börjar det audiovisuella. Jag kommer inte ifrån tanken på att regissören hade tänkt sig något liknande "Granatäpplets färg", men sedan försökt göra det till en faktafilm. Som musikvideo är den vacker, men når inte fram som dokumentär.

13

(Drama, 2014, 90 min) När föräldrarna bråkar och hans mor vill ta ut skilsmässa är det upp till trettonårige Behmani att lösa sina problem själv. Som lösning på problemet med den äldre eleven som vill misshandla honom väljer han en förskärare.

Lyckligtvis för alla upptäcker skolpersonalen hans "lösning", och ingen hinner skadas. Men "problemet" kvarstår, och dagen efter jagas Behmani hela vägen hem från skolan. Där träffar han på ett gäng unga vuxna som han börjar umgås med. Innan han hinner begripa just vad han hamnat i för sällskap har en person dött våldsamt.

Om "Chelleh" levererade en blek, smutsig och hopplös värld, levererar "13" en blek, steril och hopplös värld. Kontrasten mellan den skinande rena lägenhet som Behmanis familj bor i, förfallet i resten av fastigheten, och den övergivna byggarbetsplatsen som kvarteret vilar på, visas i en ljus, blek blågrå palett som får den förstnämnda att se ut som en utställning och den sistnämnda som resterna av ett krig.

Åldern som Behmani befinner sig i är den klassiska tonårsfasen - för gammal för att undvika ansvar, för ung och oerfaren för att kunna ta ansvar fullt ut - och han försöker ta sig igenom den samtidigt som han saknar stöd från sin familj och samhället inte har något att erbjuda.

Behmani börjar med att återberätta en historia han läst: en Vietnamveteran som led av PTSD trodde sig ha två huvuden. Till slut sköt han sig i ett av dem. Historien och filmen speglar bra Behmanis situation och hans frustration med en värld som han varken kan finna sin plats i eller lämna.

80 minuter ATS från Uppsala

kontakt@orientalista.se () — m�n, 14 Sep 2015 18:10:00 GMT

Hämta en kopp te och sätt dig bekvämt! Här kommer dagens dansinjektion - 80 minuter ATS (American Tribal Style) från helgens kulturnatt i Uppsala.

Deepa Nair Rasiya

kontakt@orientalista.se () — s�n, 23 Aug 2015 20:31:00 GMT

Temat för årets kulturfestival i Stockholm var Storbritannien, och eftersom Indien var juvelen i det brittiska imperiet är det oundvikligt att den subkontinentens kultur får en framträdande plats. När jag skriver om blandning av kulturer och hur kulturer möts här på Orientalista brukar det vara svensk kultur som möter en icke-svensk kultur; men historien med Storbritannien och Indien är lite mer komplicerad, eftersom den ena koloniserade den andra som i sin tur gjorde sig fri från den första.

Dock, när dammet lagt sig lyckades de två nationerna fortsätta med ett stort kulturutbyte - denna gång utan inblandning av maktmedel - och alla som varit i London ser hur stor påverkan det forna imperiets krona har på dagens brittiska samhälle och kultur.

Deepa Nair Rasiyas konsert är också influerad av denna blandning. Deepa Nair stod i festivalprogrammet som varandes från Indien, hennes framträdande var arrangerat med hjälp an indiska konsulatet, och bland hennes verk finns sufisk andaktsmusik - men hon är är född i London, och mitt i framträdandet fyrade hon och hennes medsångerska Nimrita Kaur av en duett i form av den kristna psalmen "Amazing Grace", vars tyngd, tryck och tempo tog mig med storm.

Uppträdandet var genomgående vackert och bäst när de två sångerskorna sjöng duett, med Deepas melodiska indiska varvat med Nimritas skarpa engelska. (Vi i publiken fick ett tillfälle att sjunga med, och... allt jag kan säga är att det finns skäl till att jag står på den här sidan av scenkanten.)

Showen höll bra tempo. Deepa hade klokt nog tackat oss för att vi kom redan i början - innan hon sjöng in i sista sekunden av sin scentid. Efteråt lämnade jag nöjd Skeppsbron och detta års kulturfestival med en CD och en spänd väntan på att Deepa och Nimrita ska släppa "Amazing Grace", förhoppningsvis tillsammans med annat opublicerat material av samma höga kvalitet.

Caravan of Life

kontakt@orientalista.se () — tis, 18 Aug 2015 19:49:00 GMT

Å ena sidan Omar Khayyam, en persisk vetenskapsman känd för sitt arbete med Euklides parallelpostulat, å andra sidan Carl Michael Bellman, en svensk nationalskald känd för sina sällskapsvisor om dryck och livets goda - det är som upplagt för en buddy movie.

Någon sådan film finns inte, men om den gjorde det skulle vändpunkten vara när Omar Khayyam också visar sig vara poet med en inriktning på vin och sång.

Det var en vändpunkt för mig i alla fall. Jag kände Khayyam från matematiken, och lärde mig först långt senare att han hade en betydande karriär som poet. När jag såg att hans verk skulle uppföras var det givet att ta chansen.

Skulle det bli trallvänliga visor eller skulle de båda skaldernas djupare, filosofiska sidor lyftas fram? Till slut var det nog de senare. Temat var livet, och precis som skalden som skrev Gilgamesh-eposet för så länge sedan, sjöng Sarah Riedel och Mahsa Vahdat om att det nog var bäst att fylla glaset med vin och njuta av stunden - för vår tid i denna existens är blott alltför kort.

Det var en trevlig och intim konsert, till skillnad från de arrangemang som tog plats på Gustav Adolfs Torg. Den lilla scenen vid Skeppsbrons norra del gjorde att man kom nära artisterna, och den lågmälda musiken passade den milda sommarkvällen.

Mahsa Vahdat

Foton: Leo Sutic och Sabina

Best of Sweden

kontakt@orientalista.se () — fre, 14 Aug 2015 10:25:00 GMT

De finns mitt bland oss. De är stora artister i sina hemländer, men här är de okända. Du kanske har sett en av dem, och bara registrerat närvaron av en människa innan du låtit blicken gå vidare.

Best of Sweden ser fem av våra okända stjärnor på scen. Det är en spridd grupp - från Osman Abdulrahims rytmer till Naser Razzazis mystiskt meditativa sång, från Habib Mousas sång över Ramy Essams raseri till Safoura Safavis rock.

Ingen vill låta blicken gå vidare.

Resultatet är rena godispåsen. Nej, det är inte en stilmässigt enhetlig upplevelse, men det är inte tanken heller. Det är fem väldigt bra artister som av olika skäl har bosatt sig i ett land lägre bort än de själva kanske trodde att det skulle bli. Det kanske blir tvära kast mellan låtarna, men det är en del av showens charm att de representerar olika stilar och olika ursprung - och att det ändå ur denna mångfald kommer en enhetlig föreställning.

Den förmågan är Sveriges bästa.

Naser Razzazi

Safoura Safavi

Habib Mousa

Ramy Essam

Musiksagan om Oum

kontakt@orientalista.se () — m�n, 27 Jul 2015 19:15:00 GMT

Musiksagan om Oum har hunnit spela runt om i Sverige under snart ett år och nu i juli var det dags för Parkteatern i Stockholm. Till det sista spelningstillfället klarnade det regniga sommarvädret till slut upp och Orientalista var på plats för att se och höra om den stora stjärna Oum Khaltums liv.

Med golvmoppar som palmer och löshår samt delar av soptunnor som fick symbolisera både en dörr och fullmånen ramade ensemblen in Oums födelse och liv på ett enkelt och roligt sätt. Men trots det "skräpiga" formatet var det musiken och sången som hade störst fokus. Ett par av Oum Khaltums låtar hade fått svensk text vilka förde berättelsen vidare medan andra behöll sin arabiska text.

Föreställningen är från fyra år och uppåt och de flesta barnen i publiken följde intresserat och uppmärksamt med i det som hände på scen. Men även för vuxna som inte kände till Oum Khaltum sedan tidigare verkade den vara en intresseväckare. En mamma som jag pratade med efter föreställningen hade inte alls hört talas om Oum och sa att hon skulle gå hem och "googla" efter mer information.

På scen: Sofia Berg Böhm på sång och Feras Sharstan och Mousa Elias på oud, qanon och slagverk
Regi och manus: Johanna Huss

Grönfärgade golvmoppar som palmer - en smått genialisk idé!

Sofia Berg Böhm och Mousa Elias i rollerna som (bland annat) Oums pappa och mamma.