I höstas var jag åter igen på en konsert med Natacha Atlas och även om konserten var fin och bra på många sätt hade jag inte något konkret att säga om den efteråt.
Natacha är en fantastisk artist och jag både lyssnar och dansar gärna och ofta till hennes musik. Men på scen har upplevelserna båda gångerna känts lite distanserade. Kanske för att hon väljer att inte sköta mellansnacket själv utan överlåter det till någon annan, kanske för att det ofta låter typ som på skivorna men lugnare även om sättningen på scen är helt annorlunda.
Det som både denna och den tidigare konserten från 2008 dock har gemensamt är "trumpojkarna". Båda gångerna har det bjudits på ett fantastiskt trumsolo på darbuka respektive tamburin - och båda gångerna har publiken ljublat.
Efter konserten i november blev jag intervjuad av ett svenskt team som jobbar med en dokumentär om Natacha Atlas och de undrade lustigt nog om jag tycker att hon är en diva. Väldigt svårt att svara på det, för trots att jag nu sett henne live två gånger kan jag inte säga något om henne som person. Och ärligt talat stör det mig inte så länge hon fortsätter att göra galet bra musik att förlora sig i.
Natacha Atlas på Musikaliska i Stockholm, november, 2012.
Söndagens konsert på Café Clock var sig lik; Massor av dans och musik. Och jag kunde inte låta bli att le åt det faktum att jag inte sett det här hända i Sverige - att fyra damer med enbart trummor och röst kan få ett helt dansgolv att koka.
Om ni planerar att besöka Fes så först tajma in en söndagskonsert hos Café Clock. Det är inte som de mest vilda festerna men ger i alla fall ett smakprov på hur marockanerna festar loss.
Nu i veckan kom egyptiske Hakim tillbaka till Sverige för en miniturné och igår fyllde vi Konserthuset i Stockholm. Publiken var i extas redan från början och precis som sist var Hakim en glädjespridare rakt genom.
Ändå skiljer sig upplevelserna från Kägelbanan år 2008 och Konserthuset igår åt. Där det på Kägelbanan var ståplats och galet mycket dans och trängsel blev det på Konserthuset fasta sittplatser med väl inrutat dansutrymme. På gott och ont - igår tog det ett tag den större massan ställde sig upp men vi slapp bli trampade på tårna och kunde sitta kortare stunder för att vila.
Flera gånger under kvällen bevisade Hakim vilken fantastisk röst han har, inte bara kunde han överrösta bandet helt utan mikrofon - han hade flera gåshudsframkallande ögonblick i lugnare partier då bara rösten fick stå för sig själv. Men mannen kan även röra både höfter och axlar, se filmsnutten nedan.
Söndagskvällarna är likställt med konsert på Café Clock. Så ock i söndags. Här kommer litet smakprov.
Orientalista med sällskap fick uppleva ett enda långt tablasolo på Kägelbanan i lördags; En bra kväll med rytm, takt och god stämning.
Mahmoud Fadl guidade oss genom de olika låtarna och berättade från vilket område de kom och vad de handlade om.
De fem musikerna imponerade allra mest under sina soloimprovisationer och Orientalista har speciellt fått en helt ny syn på instrumenten dragspel och tamburin.
Konserten kryddades med magdansösen Denni (med reservation för stavfel) men även en man från publiken bjöd på en inproviserad uppvisning i dans från Suezområdet.